Inte ensam

I morse var jag för första gången inte ensam om att sticka på tåget på väg till jobbet.

Det första jag får se när jag kliver på är en kvinna som stickar på ett större stycke, kanske en tröja. Det är lustigt, genast kände jag att vi hade nåt gemensamt, och det var nästan så jag gav en liten hälsningnick och log i samförstånd när jag passerade henne. Men hon visste ju inte då att jag också var en pendelstickare.

Annars håller sig de flesta för sig själva och ger sig inte in i samtal med okända medresenärer (oavsett hur fullproppat det är), men så fort man får något gemensamt, som t ex att det blir stopp på tåget eller det kommer konstiga utrop i högtalarna, då pratar man med varandra. Och samma känsla fick jag alltså när jag såg en annan person sticka. Hon verkade dock inte ta någon notis om mig och min halvfärdiga halsduk när hon gick förbi mig när hon skulle av på nästa station. Kanske är det bara jag som känner att det skulle vara nåt speciellt med att sticka på vägen till jobbet?